Lastbils-Staffan
Kram
Ensamma och pratsjuka felringare är inget vidare...
Jag brukar bara lägga på luren.Lite bryskt så där :)
sådant är väldigt jobbigt!
När man säger att man heter henrik så heter man inte staffan.
Säger man att man inte kör lastbil så gör man inte det och då vill man INTE veta varför han behöver en lastbil eller varför han söker herr staffan!
gud! Ensam kille , verkligen.
Men hallå! Vad surar ni för? SÅnt har jag aldrig varit med om, men det kan väl vara trevligt att prata bort lite med en okänd människa?! Och vill man inte är det ju bara att säga tack och adjö!
Han kanske utgav sig för att vara någon han inte var? Det kanske var någon annan som inte vågade säga att han var den han var...(;-)
Stackars kille.. Har han ingen o prata me? =(
Eller är din röst oemotståndlig ;)
Pussokram!
Gud så konstigt.. jag har inte heller varit med om nåt sånt förut.. men vill, vill, vill!!!..
A: Nee, det är inget att ha.
Tania: Haha... jag måste träna på att brysk. ;-)
Ida: precis, hur svårt kan det vara att förstå?!
Aronson: haha.. mja, just det här samtalet kunde jag ha varit utan... ;-)
Ordis: haha... man vet aldrig. Undrar vad det var för typ? :-)
Som jag sa tidigare, härligt att höra ifrån dig. Blev ledsen när du tog död på din blogg.
Miss Weirdo: ja, det måste ju ha varit något sådant... att jag har oemotståndlig röst alltså... haha... ;-) pussokram
Tennis C: Visst var det väl lite konstigt? Jag hänvisar till dig nästa gång... haha... ;-)
Hhaa. pratsjuk kille :)
Ha, ja. Det blev liiiite jobbigt. :-/
Du är bara för väluppfostrad, du har hyfs och snits och stil. Din mamma borde snyfta av lycka över hur bra allting blev. Att snäsa av folk är ett ofog (även om jag själv faktiskt stängde dörren mitt framför näsan pa tva tanter fran Jehovas vittnen en gang).
Haha... väluppfostrad eller mesig, gränsen är hårfin! ;-)
*skrattar* Han var nog sällskapssjuk!
Puman: haha... ja, men det var ändå konstigt att han tog sig tid att prata, han var ju så himla angelägen att få tag i den där Staffan...