En släktsaga
Min släkt är verkligen inte rolig. I helgen var vi i Linköping eftersom syrrans barn skulle döpas. Efter dopet skulle det ju ätas tårta och sånt. Jag kände inte för vara käck, pratig och intresserad utan höll mig på min kant... M också. Vi satt där som två panelhönor och såg lite halvsura ut. Jag orkade inte bjuda till ännu en gång. Ska man ha dåligt samvete för det? Det borde väl inte bara vara mitt ansvar att kallprata med släktingarna, de borde väl också kunna låtsas vara intresserade av hur man mår?
Kram
Ibland kan man ju känna att det hade varit trevligt om det gick att välja släktingar...
släkten är värst så är det bara!
Åh! Såntdär är ju så jobbigt! Men du hade i alla fall bästa presenten! =)
Bättre vara panelhöna i par, än att sitta ensam. =)
Ponte: Ja välja släktingar skulle vara toppen!
Chill out: Verkligen!!
Tennis: Haha... ja den kändes iallafall bra. :-)
Herr Planström: Haha... det har du helt rätt i!
Panelhöneri är ingen vidare sysselsättning. Tråkigt att de inte kunde bjussa på sig själva lite.
Gör som jag, flytta utomlands.
Det finns inget som är värre än att behöva umgås med släkten, det är som att ha behöva åka iväg med jobbet. Man känner inte dem och anledningen att umgås är inte att man tycker om varandra.
Sluta åka på släktkalas eller ta över dem!
Cicci: Verkligen tråkigt! Usch!
Magnus: Åhh, jaaa. Jag vill verkligen flytta utomlands... och släktkalasen. Ja nu får det banne mig vara slut!
Surt sa räven.. Tråkigt att släkten är sådan. Men det är väl kanske svårt att lära gamla hundar sitta. Då kan det ibland faktiskt va lite skönt att få slippa vara så där hiskeligt social och låta dom smaka på sin egna "medecin".. På dom bara!!!
Sören: Ja, i fortsättningen komemr jag väldigt noga överväga om jag ska åka dit överhuvudtaget...
NICE AND WONDERFUL SITE